När dimman lättar...

är det härligt, men att ha en medicin som lägger sig som ett lock på tillvaron och gör mig skakis, det är bara hemskt. Alla intryck filtreras bort och jag går i en dimma som inte är av denna världen. Men nu är det snart slut och jag kan klara mig själv...
Allt löser sig, kroppen är så bra på att signalera, det gäller bara att lyssna. De gånger jag låtit bli att lyssna har effekterna blivit katastrofala. En livsläxa att ta med sig på vägen.
Det finns alltid mer att göra, men man måste vara någon utan alla krav och prestationer. Varje dag måste innehålla tillfällen till återhämtning. Ingen kan andas in i februari och andas ut i maj. Pulsslag följer på pulsslag...