En sömnig dag

Det drar mot vinterlov och jul och allt omkring mig är inbäddat i grå dimma. Jag har julstämning inuti och en förhoppning om ett annat liv, där jag inte står ensam. Om det ska finnas en man i mitt liv, så måste han stå upp för mig. Jag tror att jag är på väg dit.
Vad ont det gör när elever skriker ut sitt missnöje mot en i korridoren. Ska jag konfrontera eller bara göra det jag känner för - att stänga in mig i planeringar och logik. Eller ska jag ta tillfället i akt och ta ett samtal på tu man hand? Jag vet ju ändå alltid hur det slutar. Det slutar med att jag försöker förstå och anpassar mig. Men någonstans har jag också klart för mig att jag måste stå upp för mig själv. DET kan ingen annan göra. Då är man stark. Kanske kan den styrkan få smitta av sig på någon annan...
Glöm inte bort allt det goda du gör i dag!
Du är alltid sedd.