När dimman lättar...

är det härligt, men att ha en medicin som lägger sig som ett lock på tillvaron och gör mig skakis, det är bara hemskt. Alla intryck filtreras bort och jag går i en dimma som inte är av denna världen. Men nu är det snart slut och jag kan klara mig själv...
Allt löser sig, kroppen är så bra på att signalera, det gäller bara att lyssna. De gånger jag låtit bli att lyssna har effekterna blivit katastrofala. En livsläxa att ta med sig på vägen.
Det finns alltid mer att göra, men man måste vara någon utan alla krav och prestationer. Varje dag måste innehålla tillfällen till återhämtning. Ingen kan andas in i februari och andas ut i maj. Pulsslag följer på pulsslag...

Allting löser sig...

Om man är öppen för det som händer och ändå trygg med det man tror, då är allt, det mesta möjligt. Känner fortfarande en otrolig lättnad att slippa mediciner. Sömnen fungerar, matlusten är puts väck, men det gör inte så mycket just nu, det rättar till sig i sinom tid.
Snart ska jag läsa en ny bok som heter Flyga drake.
Frid!

God morgon jord

Här är jag igen, beredd att jobba och att försöka möta mina elever. I dag är jag trött och arg och ledsen på mig själv, jag lyckas hela tiden med misslyckanden inför den jag älskar och det gör mig ledsen. Kanske är jag inte värd honom. Kanske ska jag vara ensam.
Jag förstår inte vad som är menat...
Men min kärlek är stor, mitt i allt detta hav av misslyckanden.
Det är skönt att inte vara så nerdrogad längre, det öppnas lite fler inre rum.

En sömnig dag

Det drar mot vinterlov och jul och allt omkring mig är inbäddat i grå dimma. Jag har julstämning inuti och en förhoppning om ett annat liv, där jag inte står ensam. Om det ska finnas en man i mitt liv, så måste han stå upp för mig. Jag tror att jag är på väg dit.
Vad ont det gör när elever skriker ut sitt missnöje mot en i korridoren. Ska jag konfrontera eller bara göra det jag känner för - att stänga in mig i planeringar och logik. Eller ska jag ta tillfället i akt och ta ett samtal på tu man hand? Jag vet ju ändå alltid hur det slutar. Det slutar med att jag försöker förstå och anpassar mig. Men någonstans har jag också klart för mig att jag måste stå upp för mig själv. DET kan ingen annan göra. Då är man stark. Kanske kan den styrkan få smitta av sig på någon annan...
Glöm inte bort allt det goda du gör i dag!
Du är alltid sedd.

Fler soliga höstdagar tack...

Jag måste säga att hösten är en vacker årstid. I dag var det liksom lättare att gå upp tack vare den höga, klara luften som är fylld av den beska doften av multnande löv.
Jag funderar fortfarande mycket på om varje människa har ett kall, en speciell grej som ska göras för att världen ska fungera så väl som möjligt. Jag tror det. Titta bara på höstlöven - genom hela vår historia finns inte två löv som är exakt likadana. Det är bevisat genom forskning.
Då borde det ju vara så med människor också...
Hoppas att du kan singla ner likt ett björklöv i dag på exakt rätt plats i tillvaron.
Din plats.

Varför ska man behöva vara långt i från den man älskar? Jag är så trött på att det måste vara så för mig. Kanske kommer allt att lösa sig, men när han är sjuk och jag känner mig ensam, så blir det så svårt att känna mening i detta. Eller är det kanske en hemlig mening med det?
Hjälp vad rädd jag är.

Solen lyser höstlikt

Serverades god mat i matsalen och krafterna återvänder.
Att undervisa är livet, tycker jag ibland och har svårt att gå hem även om jag kanske har lite feberkänning.