När dimman lättar...

är det härligt, men att ha en medicin som lägger sig som ett lock på tillvaron och gör mig skakis, det är bara hemskt. Alla intryck filtreras bort och jag går i en dimma som inte är av denna världen. Men nu är det snart slut och jag kan klara mig själv...
Allt löser sig, kroppen är så bra på att signalera, det gäller bara att lyssna. De gånger jag låtit bli att lyssna har effekterna blivit katastrofala. En livsläxa att ta med sig på vägen.
Det finns alltid mer att göra, men man måste vara någon utan alla krav och prestationer. Varje dag måste innehålla tillfällen till återhämtning. Ingen kan andas in i februari och andas ut i maj. Pulsslag följer på pulsslag...

Allting löser sig...

Om man är öppen för det som händer och ändå trygg med det man tror, då är allt, det mesta möjligt. Känner fortfarande en otrolig lättnad att slippa mediciner. Sömnen fungerar, matlusten är puts väck, men det gör inte så mycket just nu, det rättar till sig i sinom tid.
Snart ska jag läsa en ny bok som heter Flyga drake.
Frid!

God morgon jord

Här är jag igen, beredd att jobba och att försöka möta mina elever. I dag är jag trött och arg och ledsen på mig själv, jag lyckas hela tiden med misslyckanden inför den jag älskar och det gör mig ledsen. Kanske är jag inte värd honom. Kanske ska jag vara ensam.
Jag förstår inte vad som är menat...
Men min kärlek är stor, mitt i allt detta hav av misslyckanden.
Det är skönt att inte vara så nerdrogad längre, det öppnas lite fler inre rum.