En sömnig dag

Det drar mot vinterlov och jul och allt omkring mig är inbäddat i grå dimma. Jag har julstämning inuti och en förhoppning om ett annat liv, där jag inte står ensam. Om det ska finnas en man i mitt liv, så måste han stå upp för mig. Jag tror att jag är på väg dit.
Vad ont det gör när elever skriker ut sitt missnöje mot en i korridoren. Ska jag konfrontera eller bara göra det jag känner för - att stänga in mig i planeringar och logik. Eller ska jag ta tillfället i akt och ta ett samtal på tu man hand? Jag vet ju ändå alltid hur det slutar. Det slutar med att jag försöker förstå och anpassar mig. Men någonstans har jag också klart för mig att jag måste stå upp för mig själv. DET kan ingen annan göra. Då är man stark. Kanske kan den styrkan få smitta av sig på någon annan...
Glöm inte bort allt det goda du gör i dag!
Du är alltid sedd.

Fler soliga höstdagar tack...

Jag måste säga att hösten är en vacker årstid. I dag var det liksom lättare att gå upp tack vare den höga, klara luften som är fylld av den beska doften av multnande löv.
Jag funderar fortfarande mycket på om varje människa har ett kall, en speciell grej som ska göras för att världen ska fungera så väl som möjligt. Jag tror det. Titta bara på höstlöven - genom hela vår historia finns inte två löv som är exakt likadana. Det är bevisat genom forskning.
Då borde det ju vara så med människor också...
Hoppas att du kan singla ner likt ett björklöv i dag på exakt rätt plats i tillvaron.
Din plats.

Varför ska man behöva vara långt i från den man älskar? Jag är så trött på att det måste vara så för mig. Kanske kommer allt att lösa sig, men när han är sjuk och jag känner mig ensam, så blir det så svårt att känna mening i detta. Eller är det kanske en hemlig mening med det?
Hjälp vad rädd jag är.

Solen lyser höstlikt

Serverades god mat i matsalen och krafterna återvänder.
Att undervisa är livet, tycker jag ibland och har svårt att gå hem även om jag kanske har lite feberkänning.

Livet leker

Jag är frisk, stark och glad och jag har papper på det.
Solen lyser starkare i dag.

Ha det GOTT!

Välkommen-

Nu börjar livet i bloggen. Kanske kommer det här att bli ett slags resa, som livet, som stunden mellan Ropsten och Skanstull, där man upptäcker nya ansikten, åsikter och människoöden. Eller så tar det en ände med förskräckelse - för tänk om jag inte får uppmärksamhet. För det är väl det som jag vill med detta? Eller är det en annan högre mening med att jag i dag den 19 september 2007 startar en blogg?

Jag vågar språnget, jag skjuter ut mina ord i cyber space.
Tåg till Ropsten. Dörrarna stängs. Se upp för dörrarna.